Veterinär-Doroty

Nä men näe, sa Doroty. Jag tycker faktiskt han är värre nu. Ni kan nog sluta med de där kapslarna. Jag tror inte de hjälper.
Hmm, sa jag.
Hmm, sa matte.
Var han helt bra med kortison?
Ja, sa matte.
...fast törstig, sa jag.
Ni får börja med kortisontabletter, så får vi se.
Men vänta fyra dagar.

OK, sa vi båda.
Undrar om det blir på benet, tänkte jag.
Undrar om jag kan gömma det i maten, tänkte matte.

Kattvakter på visit

Häromdagen hälsade två gamla (läs tidigare!) kattvakter på mig. Ja, de passade ju förstås på att hälsa på matte och husse också, men jag är säker på att det var jag som var prio 1. De hade nämligen med sig en jättefin låda med blommor i. En sån som ska stå ute på balkongen. Och det är bara jag som vistas där ute. Där sitter jag och tittar på världen ibland. Matte och husse tassar bara helt snabbt ut för att sätta någon gryta på kylning, fylla på fågelmat, skaka en matta eller två osv. Ni fattar. De stannar inte där.
Som jag.
Och i synnerhet sitter de inte på bordet.
Matte hade inte klarat att klättra upp där.
Husse kanske.

Jag ska berätta om det där kattvakteriet en annan gång.
Eller jag tror jag gör det nu förresten...

Det var en gång en söt liten flicka (det är hon fortfarande) som var dotter till kattvaktarparet. Matte tyckte hon var så snäll och rar, så hon tillfrågades om hon kunde se till mig när de och Hunden skulle åka iväg på semester. Jojomän, det skulle hon gärna göra. Och det gjorde hon också med den äran. Jag fick både dörröppning, klappar, mat och vatten.

En dag hade hon inte möjlighet att titta till mig och, som den ansvarsfulla flicka hon var (är!) bad hon sin mamma om hjälp. Mamman fick också förhinder och som den ansvarsfulla mamma hon också var (är!) bad hon i sin tur sin man. Denne man var inte (i alla fall inte vid den tiden!) så värst intresserad av katter och var inte ens riktigt säker på vem jag var, eller rättare sagt hur jag såg ut. Men som den ansvarsfulle och mycket ambitiöse man han var (och fortfarande är!) skulle han minsann göra sitt bästa.

(Nu tänker ni nog: Herregud, vilken bra familj, och det är
helt riktigt. Det är en jättefin och bra familj på alla sätt. Och då ska ni också veta att de dessutom har en son av samma kaliber. Han är dock inte är med i den här berättelsen. Eller hoppsan, nu blev han väl det!) Åter till saken...

Och visst där var ju en katt utanför huset. Det här kommer att gå lätt som en plätt, tänkte mannen.
Pss, pss, psss. PSSS, PSS, pSSSS!
Han lockade och pockade. Hade hört att katter kan vara lite skygga.
I ett svagt ögonblick ångrade han att han inte varit mer uppmärksam när han besökt detta hus, men det måste väl vara den där katten. Vad var namnet nu igen? Jo, Bamse var det ju. Bamse. Som en björn. Visst borde väl en katt som heter Bamse vara brun?
Klockan gick (och golfgänget väntade?)

PSSSSSS, PSSSSSSSSSSSSSSS, PSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS!
Katten kom lite närmare. Fundersam på vad denne mycket angelägne man ville.
Mannen försökte få tag i den och efter många om, och ännu fler men, lyckades han till slut få in den i huset. (Tror han slängde in lite mat i hallen.)
Som en hockeymålvakt i ett duktigt lag (tyvärr husse - inte årets Frölunda!) motade han bort katten, som nu absolut ville ut igen, så pass att han kunde stänga dörren.
Och nöjd och glad for han iväg till den stora gräsmattan med de alldeles för små hålen.
Han ringde matte och berättade att katten nu var insläppt, men det var en fasligt skygg en, sa han. Matte blev lite konfunderad, för skygg brukade hennes katt inte vara, men sa:
-Tack för hjälpen och lycka till på banan!

Och jag, jag satt en våning upp, på balkongen och hörde min kompis Pelle på insidan.
Jag visste att Pelle var livrädd för Hunden så jag försökte tala med honom på andra sidan dörren. Jag sa att Hunden inte var hemma och inte heller skulle komma hem på några dagar, men Pelle var otröstlig och skräckslagen.
På kvällen hörde jag hur hans människor ropade på honom.

Dagen efter var det dags för den ansvarsfulla mamman igen.
Hon gick in.
Och lockade.
Och lockade ännu mer.
Plötsligt rasslar det till under en av sängarna och en helt främmande katt rusar förbi henne och ut.
Inte var det jag, inte.

Jag ger mig

Nu är det bara 9 kapslar kvar. Sedan får vi se, säger veterinären.
Blev lite lös i magen av allt smör, så matte gick över till Philadelfia-ost.
Det låter ju finare i alla fall. Än smör.

Idag satte matte ner röran framför mig i stället för att angripa mina framben.
Jag tittade länge på den.

Hur ska vi ha det? sa matte. (Vadå "vi", tänkte jag)
På benet eller i skålen?

Äsch, jag tar väl skålen då.

Matte blev helt till sig och tyckte att jag var sååå duktig.
Bah!

Lillhusse sjuk

Förstod på mattes ummande, huvudskakande och stackars när hon pratade med lillhusse i telefonen, att något inte stod rätt till.
Han är sjuk. Spysjuka, sa matte.
Hårboll, säger jag. Det är alltid nån förbannad hårboll.
-Säg åt honom att äta gräs, sa jag.
Matte hörde bara ett mjau.

De jag bor hos är galna

De jag bor hos är galna i film.
I söndags var det dags igen!

De valde var sin och de sågs i nedanstående ordning:

• Husses val: Eden Lake (thriller), bra på sitt sätt, men ingen feel good direkt. Rekommenderas faktiskt inte. F-n, säger de fortfarande då och då.
• Lillhusses: Stepbrothers (komedi), kul emellanåt, men mycket "amerikannsk" (tyckte matte i alla fall)
• Och mattes: The bucket list (drama) - Jo, nu får ni faktiskt se min också. Det är inte rättvist annars. Jag har suttit här och tittat på era. Och min kommer helt säkert att vara bäst. Jag är helt säker! Suck och stön, men de satt lydigt. Dock var den rätt seg, även om budskapet väl var OK.

Och nej, ingen rekommenderas till 100%

Jag brukar också gilla filmvisning, mest för att det är så himla gott med ostbågar (knaper, knaster). I söndags hade de inte köpt några. De var för mätta. Inte jag...

Lägesrapport

Matte är på benen igen och det betyder också att jag får sträcka på mina.

Lillhusse har svängt förbi igen - svisch!

Lille Tedde får säkert bekänna färg. Matte såg till att han fick sig en skvätt olja i alla fall.

Man friterade pommes och jag fick smaka.
Gott!
Det är ju så gott med saker som knastrar och i brist på ben, fenor och sånt, så var detta helt OK.

Här har snön kommit och gått x 2. Bestäm sig nån gång, vetja!
Idag lät det helt fantastiskt ute.
Det porlade överallt samtidigt som fåglarna kvittrade som galna.
Och solen gassade...

Men, nu snöar det igen...

Det är något fel på matte

Något är fel.
Matte går med filt runt sig och ibland slänger hon av sig den jättesnabbt
som om den skulle bita henne
Hon låter konstigt också
mindre liksom
men också mer
på natten

Lördagen löjligt lång

Borde anat oråd redan när matte dukade till frukost innan hon gick och lade sig! Och inte minst när väckarklockan ringde på mattes sida. Och det fortfarande var mörkt!
Det här blir en speciell dag.

Ägg och gröt och flingor och juice och vitamintabletter och allt möjligt stoppade de i sig.
Allt mycket näringsrikt.
Vad jag fick?
Smörklet på benet!
(och vatten och torrfoder) Jippiii

Sedan gav de sig av. Allihop.

En liten stund senare blev jag glad igen när jag hörde att nyckeln sattes i låset. Ah, de glömde det viktigaste. Nu kommer de för att hämta mig.

- Hej, Bamse, förlåt men jag skulle bara kolla så toadörren var på glänt. Och det ser jag ju att den är. Du vet, så det inte händer någon olycka någonstans. Hej igen, ses ikväll!
Och så stängdes dörren.
Ensam igen

När jag precis hade kurat färdigt skymningen (helt på egen hand) brakade de in med fart och fläkt och ...pizzor!
Melodifestivalen, flåsade matte. På med TV:n.

De var rosiga om kinderna och hade prassliga kläder på sig.
Var de hade varit?
De hade varit och hälsat på en säl, kanske i ett zoo, för
det var något om nån park också.


...en säl! När de har mig?

Och sedan...

Fredag var en bra dag. Lugn och fin. De sov länge, länge. Ja, inte husse förstås. Han gav sig iväg i ottan som vanligt. Men de andra snusade i sina sängar (i alla fall barnen, matte hade en något grövre ton) och jag kunde ligga hos än den ene, än den andra. Mysigt!

Filmhyrning, skräck x 2. "Låt den rätte komma in" var en. Ganska bra faktiskt. En kvar att se annan dag/kväll, "Barnhemmet", vilken också visade sig vara mycket bra.

Apropå skräckfilmer. Musiken ger ganska bra ledtrådar till vad man tittarna ska känna och när. Men i Låt den rätte... var tystnaden det mest framträdande ljudet (hmm, ja ni fattar...)

En som beskriver detta på ett bra sätt är en av mattes favoritpersoner - Eddie Izzard.

Sicken start på helgen

Efter att vi varit ute en kort stund i snöslask, men vårluft - absolut vårluft, gick matte in med mig och stack själv iväg för att hämta lillmatte vid tåget. Det var mysigt att få träffa henne igen. Jag hade nästan glömt bort vem hon var. Japp, då var det bara lillhusse kvar att invänta så skulle familjen vara komplett igen. Han skulle åka direkt till oss efter träningen, trots protester härifrån då det var snöoväder på G. Och så småningom sent på kvällen, typ strax före 23, ringer han, är liten på rösten och säger "...ni ska vara glada över att ha en son, däcket exploderade typ och här står jag nu i snöyran. Vad gör jag? F-n och h-vete"

Ja, vad skulle han göra? Fy och usch och hungrig och trött och tur i oturen, men ändå f-n och h-vete. En timma härifrån och mitt i natten. Fryser du, så sätt på dieselvärmaren! Ingen diesel kvar! Jaså, bara nästan. Jamen... Vi har ju assistansförsäkring på bilen. Ring, så får du hjälp.

Och en galen frustande rallybärgare kom och in med lillhusse i hytten och bilen på flaket och så iväg, men inte till oss utan till ett ställe bortom stora finska skogen. "Ni måste komma och hämta mig, muttrade lillhusse ännu senare i telefonen. Bilen går inte att fixa nu".

Och rustade med laddade mobiler, reflexer, vantar och choklad och mitt i natten och i snöoväder körde matte och lillmatte den andra bilen (Tedde kallad) över stora finska skogen för att hämta lillhusse. Matte våndades över att hon inte hade någon spade med sig. Hon var nästan helt säker på att de skulle hamna i diket.

Utan närkontakt med något dike kom de till slut fram och lillhusse fick hårda kramar, choklad, smörgås och dricka. Bilen utan däck lämnades hos frustande bärgaren som lovade att ordna den till verkstad morgonen därpå.

Sent blev det och jag hade redan somnat hos husse när de kom hem igen. Och jag fick fortsätta att sova lugnt för lillhusse var för trött för att bråka med mig.

Mys, misstankar och träningsvärk

Lillhusse, tillfälligt ledig från boll och med färgglada skidor i bagaget, har hälsat på oss igen. Han är jättemysig, det kan bara bli lite mycket "mys" ibland.


Denna gången har han dock inte grejat med mig lika mycket som han brukar. Han har då och då kliat sig i ögat och matte har bekymrat sneglat på honom. Misstänks allergi måntro?
Det kanske är min päls som inte har vädrats på länge, i alla fall inte med saltstänkta vindar.
Fatta nu då - jag vill att vi åker hem!
eller
släpp ut mig så går jag i förväg!


Han är i alla fall på väg hit igen. Och lillmatte också, långbortifrån. Hon har inga skidor med sig, men väl pjäxor som ska testas. Det var jättelängesedan hon var här. Typ julstjärnetid.


Och smörkletet fortsätter.
Nu börjar jag få träningsvärk i tungan.

Det du inte äter upp - det får du på benet!

Det du inte äter upp - det får du på benet!
Precis så sa matte, då hon med något hotfullt i blicken satte ner ännu en liten skål med knepig röra till mig.

Kriget har börjat. Minns ni att jag häromdagen berättade om ett veterinärbesök. I stället för en spruta så skrev veterinären ut några tabletter till mig. Dessa "tabletter" visade sig vara kapslar fyllda med något vidrigt oljigt ämne.

Matte hade ett antal planer om hur hon skulle få i mig detta.


Plan A: Att få mig att ta kapseln hel och helt frivilligt
Plan B: Att få mig att ta kapseln öppnad och innehållet utblandat med creme fraiche
Plan C: ... med leverpastej
Plan D: ... med philadelfiaost
Plan E: ... med philadelfiaost och kaviar
Plan F: ... med philadelfiaost, kaviar och med några bitar räkor
Plan G: ... med smör

Och ja, vi är alltså inne på mattes plan H eftersom jag inte åt röran i skålen. Vad plan H är?
Jo, som G fast röran är kletad på benet!
Äckligt var ordet, sa Bull (eller om det var Bill)

Matte muttrade något om att på Hunden skulle plan A ha fungerat alldeles utmärkt och att jag fick skylla mig själv.

Tja, jag har en känsla av att matte funnit min akilleshäl.
Renlighet!
För inte kunde jag gå omkring med ett smörkletigt ben heller...

Fy f-n, så äckligt!

...och det är 25 kapslar kvar

Främmande!?

Vi ska få främmande i helgen, sa matte. Jag undrade spänt vem, vilka? Och precis när vi väntar på detta främmande, så kommer kattmatarfarmor, morfarhussen och Hunden! Nej, men kommer ni sa jag. OK, här blir det trångt, men det skall väl gå. Vilket sammanträffande.

Tja, välkomna till bords, sa matte. Oförskämt tänkte jag. Börja äta innan alla kommit?! Men, nej - det kom inga fler. Det var kattmatarfarmor, morfarhussen och Hunden som matte menat. Är inte det konstigt? De är ju jättekända - inte främmande på något sätt.

Sedan har de ju varit ute en hel del. På en del promenader fick jag följa med. Jag höll mig lite på avstånd från Hunden. Jag vill inte gärna synas med honom. Andra gånger lämnade de mig och Hunden ensamma hemma. Då spelade vi ett par omgångar poker, men vi skyndade oss att återgå till det normala när vi hörde att de kom tillbaka. Det vill säga hunden var tokglad och jag rävsov.

Ville inte heller...

Måste bara berätta att det var en hund igår som inte heller vill in till veterinären.

Veterinärbesök

Hmm, vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag vet att matte, och tror att husse alltid vill mig väl, men jag gillar inte att bli lurad.

Idag lurade matte in mig i buren och väl inne och instängd berättade hon att nu skulle vi åka iväg till en veterinär. Jajamänsan!

- Du är ju allergisk lilla gubben, och har börjat klia dig igen. Du ska få en kortisonspruta, så blir det bättre.

Ut i snökaos på sliriga vägar. GPS-navigering, men bara 4 minuter bort. Den biten kunde vi ju ha promenerat, matte och jag. Fast det klart, tungt att gå i så mycket nysnö. Och kanske helt omöjligt, om man är medveten om målet.

- Otroligt stilig katt, sa snäll Doroty-veterinär. Är det en Maine Coon?
- Nä, sa matte, det är bara en vanlig bondkatt, fast kanske en mutation (?!) Jag gav henne det onda ögat! Men visst är han fin, tillade matte snabbt.
Så långt var allt väl. Och egentligen sedan också, för veterinär-Doroty ville inte ge mig någon spruta. I stället gav hon matte ett recept på tabletter. Och det vet man ju, hur det kommer att gå med det. Ha, ha.

Men hon sålde också ett par flaskor till matte. Undrar vad hon ska med dom till?