Kattvakter på visit

Häromdagen hälsade två gamla (läs tidigare!) kattvakter på mig. Ja, de passade ju förstås på att hälsa på matte och husse också, men jag är säker på att det var jag som var prio 1. De hade nämligen med sig en jättefin låda med blommor i. En sån som ska stå ute på balkongen. Och det är bara jag som vistas där ute. Där sitter jag och tittar på världen ibland. Matte och husse tassar bara helt snabbt ut för att sätta någon gryta på kylning, fylla på fågelmat, skaka en matta eller två osv. Ni fattar. De stannar inte där.
Som jag.
Och i synnerhet sitter de inte på bordet.
Matte hade inte klarat att klättra upp där.
Husse kanske.

Jag ska berätta om det där kattvakteriet en annan gång.
Eller jag tror jag gör det nu förresten...

Det var en gång en söt liten flicka (det är hon fortfarande) som var dotter till kattvaktarparet. Matte tyckte hon var så snäll och rar, så hon tillfrågades om hon kunde se till mig när de och Hunden skulle åka iväg på semester. Jojomän, det skulle hon gärna göra. Och det gjorde hon också med den äran. Jag fick både dörröppning, klappar, mat och vatten.

En dag hade hon inte möjlighet att titta till mig och, som den ansvarsfulla flicka hon var (är!) bad hon sin mamma om hjälp. Mamman fick också förhinder och som den ansvarsfulla mamma hon också var (är!) bad hon i sin tur sin man. Denne man var inte (i alla fall inte vid den tiden!) så värst intresserad av katter och var inte ens riktigt säker på vem jag var, eller rättare sagt hur jag såg ut. Men som den ansvarsfulle och mycket ambitiöse man han var (och fortfarande är!) skulle han minsann göra sitt bästa.

(Nu tänker ni nog: Herregud, vilken bra familj, och det är
helt riktigt. Det är en jättefin och bra familj på alla sätt. Och då ska ni också veta att de dessutom har en son av samma kaliber. Han är dock inte är med i den här berättelsen. Eller hoppsan, nu blev han väl det!) Åter till saken...

Och visst där var ju en katt utanför huset. Det här kommer att gå lätt som en plätt, tänkte mannen.
Pss, pss, psss. PSSS, PSS, pSSSS!
Han lockade och pockade. Hade hört att katter kan vara lite skygga.
I ett svagt ögonblick ångrade han att han inte varit mer uppmärksam när han besökt detta hus, men det måste väl vara den där katten. Vad var namnet nu igen? Jo, Bamse var det ju. Bamse. Som en björn. Visst borde väl en katt som heter Bamse vara brun?
Klockan gick (och golfgänget väntade?)

PSSSSSS, PSSSSSSSSSSSSSSS, PSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS!
Katten kom lite närmare. Fundersam på vad denne mycket angelägne man ville.
Mannen försökte få tag i den och efter många om, och ännu fler men, lyckades han till slut få in den i huset. (Tror han slängde in lite mat i hallen.)
Som en hockeymålvakt i ett duktigt lag (tyvärr husse - inte årets Frölunda!) motade han bort katten, som nu absolut ville ut igen, så pass att han kunde stänga dörren.
Och nöjd och glad for han iväg till den stora gräsmattan med de alldeles för små hålen.
Han ringde matte och berättade att katten nu var insläppt, men det var en fasligt skygg en, sa han. Matte blev lite konfunderad, för skygg brukade hennes katt inte vara, men sa:
-Tack för hjälpen och lycka till på banan!

Och jag, jag satt en våning upp, på balkongen och hörde min kompis Pelle på insidan.
Jag visste att Pelle var livrädd för Hunden så jag försökte tala med honom på andra sidan dörren. Jag sa att Hunden inte var hemma och inte heller skulle komma hem på några dagar, men Pelle var otröstlig och skräckslagen.
På kvällen hörde jag hur hans människor ropade på honom.

Dagen efter var det dags för den ansvarsfulla mamman igen.
Hon gick in.
Och lockade.
Och lockade ännu mer.
Plötsligt rasslar det till under en av sängarna och en helt främmande katt rusar förbi henne och ut.
Inte var det jag, inte.