Hispig matte och gudasänd grannmänniska

Min (ja nu kallar jag henne min!) snälla grannmänniska och jag, vi tog en sväng ner på stan i lördags. Det är ju oftast jag som bestämmer vart vi ska gå och denna dag kände jag för att kolla läget på stan. Vi gick ända ner till stadsparken och flanerade. Det var jättehärligt. Änderna ville jag dock inte kolla på. Änder, det är väl ingenting! Det finns ju massor av änder där jag brukar fiska.
Brukade!

Idag kom min grannmänniska och frågade om jag ville ta en liten promenad. Och så hispig som matte var idag (något möte på gång) så uppskattade jag verkligen att få komma ifrån lite.
Matte ja, än tog hon på sig det ena, än det andra. Och ett, tu, tre så åkte allt av igen. Galgar skramlade och det var inte alls något trevligt. Mig hade hon inte alls tid med. Och inte Hunden heller. Vi låg lågt båda två, kan man säga. Det var nästan så jag längtade efter husse. Och då, precis då kommer grannmänniskan och knackar på dörren och frågar om jag vill gå ut. Gissa om jag ville? Jag gav Hunden en blick i triumf när hon tog på mig kopplet. Ha, nu var det min tur!

Grannmänniskan blev lite fundersam då jag dock inte kände för någon längre promenad. Jag var nöjd med att bara komma ut. Mina tassar har inte riktigt hämtat sig från iskana och helgens långpromenad.

Matte har varit iväg en stund nu, kom faktiskt precis tillbaka.
Mycket lugnare nu. Mysigt!