Lillhusse och hans kompis har varit här och hälsat på. Alltid lika kluvet med lillhusse. Jag tycker jättemycket om honom och det är så gott att sova tillsammans. MEN, han velar alltid med mig. Busar jämt. Sätter mig i knät som om jag vore någon slags potatissäck. Inte kul. Det finns liksom ingen jag kan bli så trött på som honom, men så fort han har åkt längtar jag igen. Knepigt. Matte säger att det är för att vi har vuxit upp tillsammans. Så det är syskonkärlek. Liksom. Hmm. Också knepigt. Om vi är bröder - varför har han blivit så stor? 
Nä, nu drar jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar