Tick, tick

Nej, inte fästing!
Usch, matten har blivit skadad. Tänker svengelskt liksom.

Mattes mobiltelefon = linan ut i världen och till alla vännerna och barnen, blev kvarglömd igår på mattes nya skrivbord. Mobiltelefonen är också den som slutligen får henne upp på morgonen, i alla fall om den är placerad tillräckligt långt ifrån sängen. Men inte alltför långt, då kanske den inte hörs.

Idag har det varit en ledig dag, så ingen fara. Jag väckte henne klockan 10 genom att bita lite lätt i näsan, den var rätt skön att fatta tag i, lovade i konsistensen liksom. Ni vet ju att jag gillar när det knastrar, men så långt kom jag aldrig. Den dagen det sker finns nog inte matte bland oss mer. (Herregud det rimmade, märkte ni?)

Morgonen stundar och matte har förberett uppvaknandet genom att införskaffa en gammal, enligt henne "hederlig" väckarklocka. En sån där med bjällror.

Hon kommer säkert att komma i tid till jobbet, för jag tror banne mig inte att hon ens kommer att kunna sova. Nu står klockan ute i hallen, men tickar något alldeles för jävligt! Men att flytta den längre bort, kanske ut i trapphuset vågar hon inte. Då kanske hon inte hör när det ringer. Själv har jag lagt mig i andra änden av lägenheten.

Matte har redan laddat kaffebryggaren och laddaren till mobilen är nedstoppad i väskan. Hon tror nämligen att telefonen har slut på krafterna efter alla vänners samtal. Och då ska hon nöjt plugga in den och lyssna av alla oroliga röster och känna sig omtyckt och saknad.
Hmm... inte bara tidsoptimist!